Järnvägen byggdes för transporter till och från vallonbruket i Länna. Vattholma bruk hade anlagt en ny masugn i Länna med framgångsrik järnproduktion. Men råvaror transporterades av hästar med vagnar på usla småvägar, och vintertid med släde på Långsjöns is, från Vattholma till Länna.
En av intressenterna i Wattholma bruk, kammarherre Fredrik von Essen, som bodde på Kavlås gods i Västergötland, hade medverkat till att Kavlås och andra kalkbrott fått järnvägsförbindelse fram till Västra Stambanan genom smalspåriga Hjo – Stenstorps järnväg med bibana från Svensbro förbi Kavlås till Ekedalen. von Essen såg därför två alternativ, en direktbana mellan Vattholma och Länna eller att förbinda de båda med en bana via Storvreta (med omlastning) och Rasbo.
Tidningen Upsala-Posten lyckades istället skapa opinion för en järnväg från Uppsala till Länna via Funbo. Visserligen skulle i så fall allt gods till och från Wattholma bruk få lastas om i Uppsala, men järnvägen skulle kunna bli till större nytta för bygden än en ren bruksbana från Vattholma till Länna. Den 5:e november 1876 öppnade Upsala-Lenna Jernväg (ULJ), vilket bara noterades med en treradig notis i Upsala-Posten.
För att spara pengar byggdes banan med smalare bredd på spåret, så kallat smalspår, vilket krävde mindre markanvändning och klarade tvärare kurvor. Nackdelen var att tågen då blev mindre och långsammare och att last måste lastas om i Uppsala om den skulle vidare på det nationella järnvägsnätet, t.ex. järnvägen mellan Uppsala och Gävle som stod klar 1873.
Banan var 20,5 km lång och det tog tåget cirka en timme att avverka. Två lok fanns, Upsala och Lenna. Redan från start var nöjesturer populära och några öppna godsvagnar gjordes om till sommarpersonvagnar med tältdukstak och träsoffor.
År 1884 öppnade en fortsättning på banan till Norrtälje kallad Lenna-Norrtelje Jernväg (LNJ). Året därpå invigdes Stockholm-Rimbo Jernväg (SRJ) som fick en knutpunkt med LNJ i Rimbo. De kommande åren öppnade linjer över hela Roslagen och ett ånglok införskaffades 1888. Ånglok trafikerade sedan sträckan regelbundet fram till 1957. Ett vattentorn fanns på samhällets högsta punkt (20 höjdmeter över stationen), vid dagens tomt Bibacken 86, med ledningar ned till stationen. Hela nätverket byggdes med 891 mm spårvidd, vilket gjorde det isolerat från det nationella järnvägsnätet som byggdes med 1435 mm spårvidd.
Upsala-Lenna Jernväg gick hyfsat medan Lenna-Norrtelje Jernväg hade svåra ekonomiska problem. 1905 övertogs LNJ av SRJ som också köpte Vattholma bruks andel, som sålde eftersom de då lade ned Länna masugn och sålt Länna bruk. 1908 uppgick ULJ helt i SRJ. I samband med detta bytte Stockholm-Rimbo Jernväg namn till Stockholm-Roslagens Järnvägar för att bättre spegla det nya järnvägsnätet, men signaturen SRJ förblev densamma. Sträckan Uppsala-Länna rustades upp och hastigheten höjdes från 30 till 40 km/h.
Under första världskriget drevs flera tåg av ved, vilket innebar ett slitsamt jobb för eldaren. Under andra världskriget var två motorvagnar i stället gengasdrivna, ett arbetsmiljöproblem vid översyn i stallarna som saknade fläktar.
1935 stod ett nytt stationshus klart vid Uppsala Östra station och den nuvarande bron över Strandbodgatan byggdes. 1951, blev SRJ helägt av svenska staten innan det 1959 helt uppgick i SJ. SJ införde flera rationaliseringar av trafiken för att försöka få lönsamhet i driften. Men konkurrensen från biltrafiken blev alltför hård och järnvägarna började läggas ned en efter en. Den 31 december 1966 gick det sista persontåget mellan Uppsala och Rimbo. Banan förblev dock öppen för godstrafik till och från pappersbruket i Hallstavik.
1968 grundas Museiföreningen Stockholm-Roslagens Järnvägar för att försöka bevara något av det nedläggningshotade Roslagsbanenätet. Först var tanken att driva en museijärnväg på en annan del av järnvägsnätet men bl.a det socialdemokratiska kommunalrådet Hans Ahlsén propagerade för den mer turistvänliga lösningen med en station inne i Uppsala. 1974 fick de starta upp museitågstrafik mellan Uppsala och Faringe, alltså på den del av Roslagsbanenätet där allt började. Då gick fortfarande godståg på banan, men den 27 juni 1977 avgick det sista godståget från Länna till Uppsala. Sedan dess är banan Uppsala-Länna-Faringe en 33 km lång museijärnväg, känd som Lennakatten.
När SJ hotade att riva upp banan så köpte Uppsala kommun den för 750 000 kr för att trygga museijärnvägen. Man bidrog också med beredskapsarbetare. Försäkringspengar från en brand i Faringe 1979 gjorde att stationerna i Marielund och Bärby kunde köpas in av SRJmf. 1983 hade museiföreningen fem ånglok, två diesellok, fyra rälsbussar, åtta personvagnar och ett 100-tal godsvagnar. Omsättningen var 300 000 kr, antalet medlemmar 1200 och antalet resenärer under året var cirka 10 000.
Namnet kommer från den ångvagn, ett slags tåg som är till hälften ånglok och till hälften personvagn, som rullade på ULJ och LNJ under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Lokalbefolkningen tyckte att vagnen lät som en väsande katt och gav den smeknamnet Lennakatten. När ångvagnen skrotades överfördes smeknamnet till de andra tågen som rullade på banan.
Länna station
Stationshuset i Länna är det äldsta utefter linjen till Uppsala. Stationen hade från början tre spår, ett litet lokstall med tillhörande vändskiva och flera stickspår ner till bruksområdet. Dessutom trafikledningskontor och verkstad, som flyttades till Norrtälje när förbindelsen dit var klar 1884. Stationen fick ett stort och präktigt stationshus, Länna var ju järnvägens viktigaste station. 1938 fick stationshuset vatten och avlopp. 1947 rappades fasaden på stationshuset, så att det fick sitt nuvarande utseende. Med tiden kom ett fjärde spår att byggas, och vändskivan samt lokstallet av slaggsten från bruket revs på 1970-talet.
Efter att SJ tog över järnvägen (1959) bytte de 1961 namn på stationen till Lännaholm för att undvika förvirring med andra orter som hette Länna. Efter persontrafikens nedläggning 1966 började SJ riva upp bangården och stationshuset såldes till en privatperson, nämligen stationens siste föreståndare Axel Näslund.
När museitågen började köra 1974 fick föreningen därför snart bygga upp en ny plattform med en hållplatskur som ursprungligen kom från Bragevägen i Djursholm norr om Stockholm. Kuren huserade ursprungligen en Pressbyråkiosk. Stationens namn är åter Länna, men ägaren av stationshuset har valt att behålla det gamla namnet Lännaholm på sitt hus.
Efter många års förfall och klotter fick Länna byalag 2022 tillstånd från SRJmf att skrapa och måla om väntkuren. Museiföreningen bekostar material för renoveringen. Bakom den vitgrå färgen dolde sig ett mörkgrönt och ett brandgult färglager. SRJmfs banantikvarie har valt citrongul och antikvit som väntkurens nya färger. Restaureringsarbetet fortsätter steg för steg under de kommande åren.
Text modifierad från https://lennakatten.se/resmal/lanna/ med inslag från Stig Lundin samt flera artiklar från UNT.
Läs mer:
- Boken Lennabanorna (2004), utgiven av SRJmf
- Lennakatten – En guide till smalspåret genom Uppland
- http://www.stiglundin.se/jarnvag/18109564/ulnj/index.htm