Järnbruk
Länna gård som gett namn åt Länna Bruk finns omnämnd 1364. Bakgrunden till bildandet av Länna bruk var att Dannemora gruva översvämmades hösten 1755, vilket orsakade ett dyrbart produktionsstopp i de uppländska bruken. Det var bokstavligen droppen som fick tålamodet att tryta efter lång tid av problem med inträngande vatten från Gruvsjön. Ändå sedan 1658 hade gruvägarna velat sänka vattennivån i Fyrisån för att motverka detta men alltid fått nej på sin begäran att spränga dammen i Trollbo eftersom Vattholma masugn (2 mil norr om Uppsala) då skulle bli utan sin vattenkraft.
1756 avslöjades planerna på en statskupp. En av de åtalade, och sedermera avrättade, var ägaren till Vattholma bruk, Erik Brahe. Bruksledningen hade därför en svag förhandlingsposition när Bergskollegiet denna gång föreslog att dammen skulle sprängas. Vattholma bruk tvingades därför finna en ny plats för sin verksamhet, och betala flytten och uppförandet av den nya masugnen själva. Sprängningen visade sig senare vare ett dyrt fiasko som inte alls avhjälpte problemen med vatteninträngning i Dannemora gruva.
1758 köptes Länna Bruk av Vattholma Bruk som anlade ett järnbruk med masugn i Länna tack vare att det fanns ett vattendrag som förband Lötsjön med Långsjön med 10 meters höjdskillnad vilket kunde ge vattenkraft. Något som redan nyttjades till en sågkvarn, ägd av Marma sätesgård som tillhörda Länna säteri, enligt ett besiktningsprotokoll från 1756. Den befintliga kvarndammen höjdes då med 2,5 m. Marma sätesgårds huvudbyggnad låg där Holmens kontor ligger idag. En masugn fanns redan på platsen, sedan minst 1441 enligt äldre anteckningar. Den första masugnen var en liten och låg bergsmanshytta. I Uppland har det funnits ett 20-tal vallonbruk, Länna var det näst sista att grundas, endast Rånäs grundades senare (mitten av 1800-talet).
En smedja byggdes 1833 vari man gjorde grovsmide till masugnen, malmkärror och reparationer. 1836 byggdes Lännas första skola.
Vattholma Bruk köpte upp stora arealer skogsmark för att förse bruket med kol. Kolet brändes i milor på brukets skogar av arrendebönder. Det fanns också frälsebönder som kolade på egen skog. Malmen kom från Salsta och Dannemora Gruva (5 mil bort). När skogen inte räckte till i Uppland under 1800-talet fraktades malm från Dannemora till bruken efter Norrlandskusten, bl.a. Gideå.
Vattenförsörjningen till bruket var ett problem. Det finns många spår av dammar och grävda diken för att magasinera och ändra vattenflöden, bl.a. fanns en damm för sortering av timmer bakom smedjan. Från början var masugnen också bara i bruk under vårfloden, medan sågverket var igång sommartid. Senare kördes masugnen dygnet runt mellan oktober och påsk, eller något därefter. Då skedde en stor rengöring innan sommaruppehållet. På sommaren sågades plank, mestadels tretums för Stockholmsmarknaden.
1860 (eller möjligtvis 1864) togs en ny ångdriven masugn i drift vilket möjliggjorde produktion i masugn och såg året runt. Den gamla masugnen revs. Brukets karakteristiska skorsten är från denna tid. I masugnen gjordes tackjärn som förädlades till stångjärn i Vattholm. Trävaruhanteringen utvecklades också till en egen produktionsenhet 1864. Detta ökade behovet av stabila transporter, vilket ledde till att järnvägen började planeras och byggas. Den var klar i november 1876, bara något år efter järnvägen Uppsala-Stockholm, och förenklade transporterna från och till Dannemora och Vattholma.
I början av 1870-talet skedde en rad förändringar vid Wattholma bruk, och verksamheten, som dittills drivits genom Wattholma Bruks Intressenter, överläts år 1873 till det nybildade släktbolaget Wattholma Bruks AB. I samband därmed skedde en förnyelse och utbyggnad av bruksverksamheten. Bl.a. övergav man vallonsmidet till förmån för lancashiremetoden. Vid Vattholma installerades under 1870-talet flera ånghammare (5 vid järnvägens färdigställande), och för reparationer och underhåll av ångpannorna, hamrarna och övriga maskiner i smedjan anlades även en mekanisk verkstad. I Länna omformades verksamheten på 1880-talet och 1892 installerades en ångmaskin som fungerade som motor för alla remdrivna ramsågar. 1891–92 kompletterades också sågverket med ett hyvleri som ytterligare ökade värdet av produktionen. Även hyvelmaskinerna drevs av ångmaskinen. Pannan eldades med spån, som var en restprodukt från sågindustrin.
Att ha verksamheten uppdelad på flera orter gav höga transportkostnader för malm och tackjärn mellan gruva, masugn och smedja. Det blev i längden ohållbart. 1904 brann kolhuset, där träkol förvarades, ned och samma år gick Vattholma bruk i konkurs. 1904 (eller 1905) lades masugnen i Länna ned. Som max hade järnbruket sysselsatt ett hundratal personer. Den uppskattade produktionen ses i tabell nedan (ref. PM Miljöteknisk undersökning och områdesbeskrivning 2022-06).
Sågverksindustri
År 1904 köpte trion Fischer, Wiklund och Petterson av Vattholma bruk AB både träindustrin i Lännaholm, Länna säteri samt ytterligare gårdar med både jordbruk och omfattande skogsinnehav. De var samtliga bördiga från trakten runt Leksand. 1912 omvandlades deras skapade konsortium till ett aktiebolag, Lenna bruks AB. Redan under järnbrukets tid gav sågen betydande inkomster. Efter järnbrukets fall tog de nya ägarna fasta på detta och satsade helt på träindustri på bruksområdet med sågverk, inriktat på sågade och hyvlade trävaror. Dock gjordes under första världskriget en satsning på ett aduceringsverk, med flamugn och kupolugn, som blev föga framgångsrikt. Timmer flottades från Lötsjön till sågverket. En senare ramp för att tippa timmer ned i sjön finns kvar, om man går skogsvägen bakom Kopphagen.
1914 installerades en ångpanna där avfall från virkeshanteringen, flis och spån kunde användas som bränsle. Skogarna och industrin köptes på 1920-talet av ägarna till Barkens sågverk i Dalarna. Länna Bruk var tidiga med att tillverka prefabricerade hus, redan 1926 tillverkades s.k. Sesamhus som såldes av AB Svenska Trähus, vilka blev en stor framgång. Flera bostadsområden i Uppsala är byggda med s.k. Lännahus, bl.a. i Fålhagen Svartbäcken och, så klart, i Länna. Den 12:e april 1937 härjades snickerifabriken, som då var en av de största i landet, av en jättebrand som förstörde hela byggnaden och hotade hela samhället enligt en artikel i UNT. Orsaken var okänd dagen efter händelsen. Fem brandkårer lyckades rädda merparten av sågen samt maskinhuset, hyvleri och brädgård. Kostnaderna uppskattades till 400 000 kr (motsvarande cirka 14,3 miljoner år 2023). Tack vare att försäkring fanns kunde industrin byggas upp igen. 1941 byggdes en ny såg. 1940-talet blev sedan guldåren och då jobbade tidvis över 400 personer på bruket. Fokus i produktionen var att tillverka färdiga småhus.
Vid ett generastionsskifte 1948 splittrades Lenna Bruks AB varpå Holmens bruk 1951 köpte både skog och industri. Brukets disponent fick då flytta ut från den tvärställda delen på disponentbostaden där han bott och huset togs över som kontor av Holmen. Verksamheten beskrevs som modern vid köpet. Arealen var cirka 8000 tusen ha. 1958 började man behandla trä genom doppning som skydd mot blånadsskador, en typ av impregnering som efterlämnat spår av dioxin. 1973 var guldåren för sågverksindustrin över och bara 55 personer arbetade kvar. Holmen lade ned hyvleriet och tog bort skift, vilket hade minskat personalstyrkan från cirka 100. En anledning till nedgången var att träpriserna ökade så pass mycket att det inte var lönt att förädla råvaran mer än nödvändigt. Istället kunde man skeppa enklare trävaror till Storbritannien. När man då övergick till detta tappade man kompetensen att bygga hus och tvingades sedan leva på tillverkning av enklare produkter, t.ex. masonitskivor som man försökte sig på runt 1970 utan större framgång (undergolvsplattorna höll inte måttet).
Skogsägarföreningen Upplandsskog tog över ägarskapet för sågverket efter semestern 1973 med planen att satsa på komponenttillverkning för prefabricerade hus. Holmen, som också hade ett sågverk i Sparreholm som de iställlet satsade på, hade under ett halvår kvar 6 anställda för tillverkning av undergolvsplattor. Anledningen till att man satsade på Sparreholm var att det hade förstörts och att försäkringsbolaget ville ersätta genom att en ny fabrik byggdes på samma plats. Därmed bestämdes det att den omodernare industrin i Länna skulle överges. Facket på Länna var optimistiska till den nya ägaren trots att det redan då planerades att sågverksamheten skulle läggas ned 1975. Men 1975 rapporterade UNT om bristfälliga lokaler med dålig ventilation vid målningsarbeten av list och panel samt brist på personalutrymmen enligt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. 1976 sålde Upplandsskog till Mälarskog. Åter fanns hopp om utvidgning och förädling av produkter för småhusindustrin. Den 28 december 1979 lade Mälarskog ned sågverket och träindustrin med det kvarvarande hyvleriet, då kallat Länna byggträ, som hade ett 20-tal anställda. Facket påpekade att Länna bruk aldrig gått med förlust och att bruket blev offer för Mälarskogs allmänna ekonomiska problem.
Länna blev därmed främst en sovstad till Uppsala, dock med både skola, post och affär. Idéer om att skapa ett industrimuseum med ångpannan från 1892 och resterna av masugnen fanns och tanken var att koppla ihop bruket med Lennakattens nystartade museiförening.
Efter brukets nedläggning
Cirka 1980 köpte Mo och Domsjö AB skogsfastigheterna från Mälarskog. 1988 köpte Modo (som var en sammanslagning av Mo och Domsjö AB, Holmens Bruk AB och AB Iggesunds Bruk) ytterligare 1800 hektar norr om Länna av Greve Oscar Bernadotte af Wisborg (dåvarande ägare av Frötuna). Holmen AB ersatte Mo och Domsjö AB som moderbolagsnamn 2000. Så idag är Holmens Länna-innehav cirka 10 000 ha och regionkontoret finns i den gamla disponentbostaden.
På 1990-talet bedrevs försäljning av byggmaterial m.m. på 3000 kvm av området av ett byggvaruhus med namnet Länna bruk. Ägare var sedan 1990 Fasetten AB i Gävle som ägde industriområdet och även hyrde ut delar till andra företag, bl.a. en tryckerifirma och en verkstad för skogsmaskiner. Andra uppgifter anger att det är Brukskvarnen i Uppsala AB som sedan 1990 till åtminstone 2000 har ägt området. Senare har Rockwater haft klättervägg i ett av tornen och numera finns hemvården här. Länna bruk dryckeshandel finns i gamla sågverket och i byggnaden som tidigare var hyvleri finns Länna bruk restaurang.
Föroreningar och sanering
I november 2011 gick Uppsala kommun ut med ett pressmeddelande med budskapet att det uppmätts förhöjda halter av arsenik, zink, bly, kadmium samt att det funnits polycykliska aromatiska kolväten i marken på bruksområdet, särskilt väster om järnvägen och i samband med den tidigare järnproduktionen. Även förskolan och skolans mark är berörda, enligt informationsbrev till föräldrar, och boende nära bruket rekommenderades att inte gräva i marken. Både 2011 och 2013 var Länna bruk på Uppsala läns topp-10-lista över de värsta förorenade platserna enligt Länsstyrelsen. Enligt Holmens årsrapporter från senare år (samma skrivelse i årsrapporter från 2015-2022) utreds fortfarande saneringsåtgärder i samråd med miljömyndigheter, men deras arbete med bruksområdet har inväntat Uppsala kommuns egna undersökningar som utökats till området runt bruket. Uppsala kommun skickade 2019 ut informationsbrev till berörda fastighetsägare norr om järnvägen angående preliminära resultat av dessa egna utredningar. En slutrapport beräknas bli klar våren 2023. Därefter ska fastighetsägare, miljömyndigheter, Holmen m.fl informeras och samrådas med. När lämpliga åtgärder bestämts ska pengar sökas från Naturvårdsverket för sanering. Utredningsarbetet är således i skedet huvudstudie, vilket är steget innan åtgärdsfas enligt Naturvårdsverkets kvalitetsmanual.
För vidare läsning rekommenderas ”Från masugn till sågverk – Länna bruk under 200 år” av Björn Helmfrid utgiven av Holmen 1960, Folkminnen från Länna bruk av Märta Tamm-Götlind, Institutet för Språk och folkminnen från 1948 samt UNT-artikeln Ur arbetslivet vid Länna bruk i svunnen tid (1950-12-22), även den av Märta Tamm-Götlind.
Stort tack till Gunnar Kvarnerud för fakta om Holmen/Länna bruk.
